Om

På begäran, en blogg om vår resa.

Senaste inlägg

Coroico


 
I fredags bestämde vi oss för att ta en weekend i Coroico, vilket är en liten by ca 2 timmars bilfärd utanför La Paz, halvvägs ner till Amazonas. Den gamla vägen till Coroico vars officiella namn är Yungas road men allmänt är känd som Death road, då den var smal utan vägräcke och hade ett fritt fall på ca 1000 meter och delvis rasade varje gång det regnade, används numera främst för turister att cykla downhill på, då det sedan 2006 finns en något bättre landsväg dit. Dock är även den hårt utsatt för vädrets makter vilket vi blev varse om.
 

 
I Coroico, som ligger på ca 1500 meters höjd i området som kallas Yungas, börjar cocadistrikten, då cocabusken endast växer på en viss höjd över havet. Coricos cocadistrikt är Bolivias minsta, men det som ligger närmast La Paz. Här produceras dessutom mycket fin kaffe.
 

 
Vi började vår färd direkt efter att barnen slutat skolan för dagen och tryckte in oss i vår lilla Suzuki Jimny, tankde fullt och tuffade iväg. Vägen började uppåt, i en enda lång uppförsbacke ända till La Cumbre (spanska för toppen) på drygt 5000 meters höjd. Här är det kallt och kalt och molnen bildar en konstant dimma som fuktar hela landskapet. Har man tur ser man en och annan llama eller alpacha stå och beta utmed vägkanten.
 

 
Här efter är det sedan mestadels nedför och man passerar ett varierande landskap med höga dimhöljda toppar och varma dalar. Otaliga små vattenfall bryter fram ur berget. Växtligheten ökar allt eftersom och snar ser man bananplantor och mangoträd längs vägen. Maxhastigheten pendlar mellan 30 och 60km/h och har man otur får man en gammal avgasutspyende lastbil framför sig som inte orkar köra mer än 15km/h i backarna och vägen är såpass slingrig och dimmig att sikten är i det närmaste noll vilket gör omkörningar smått livsfarliga.
 


 


 
Efter cirka två och en halvtimmas färd, anlände vi till Corioco utan större intermezzon och letade oss, längs en mycket primitiv skogsväg, fram till hotellet vi bokat samma dag, Sol y Luna Ecolodge, som ägs av en gamma tyska vid namn Sigrid. Vi slängde in väskan i vårt rum som låg i en liten stuga med viss utsikt över dalen nedanför, gick till restaurangen och beställde kvällsmat och i väntan på den bestämde Sebas sig för att testa poolen. Jag avstod dock. Trots att Coriocos klimat är tropiskt hade temperaturen dock dragit sig ner en aning och gråtunga moln ansamlades på himlen.
 

 
Efter ett skrovmål på kött och ännu mera kött, tog tröttheten vid och vi slocknade snart i våra sängar. På natten öppnade sig himlen och åska dundrade halva natten.
 
Dagen efter började grå och kylig och Sebas uttryckte sitt missnöje då han blivit lovad bad varje dag. Frukosten bestod av Desayuno Yungeño, kött med stekt ägg och friterad banan samt en skvätt kaffe och färskpressad apelsinjuice. Efter en lite promenad i parken blev jag så illa tvungen att, efter viss tvekan, dyka ner i den otempererade poolen. En varm dusch på rummet räddade mig från allvarligare köldskador.
 

 
Vädret klarnade dock upp och vi vågade oss på en lite längre promenad ner till själva byn. Där hittade vi ett fint litet matställe vid namn Carlas garden pub som också det ägdes av en tysk vid namn Dieter. God mat och fin miljö bjöds det på för en billig penning. Sedan letade vi oss åter till hotellet efter att Carla skrämt upp Martina med att det i Yungas finns parasiter som ger s.k vit lepra, då hon frågat om varför skoförsäljaren som sålde oss ett par plastsandaler såg ut som han gjorde. Vi tog denna gången en genväg förbi Coroicos kyrkogård där vi blev attackerade av en flock hundar, som gjorde att vi backade och oskadade valde en annan väg.
 

 
Ny måltid och god sömn följde därpå, trots att vi nu samlat på oss en massa ilsket kliande insektsbett.
 
Efter ny bastant frukost och att Sebas tagit farväl av poolen, begav vi oss något bekymrade i väg mot La Paz igen. I två nätter hade det nu regnat tungt och vi visste inte riktigt hur vägen klarat sig.
 

 

 
Vi kunde lämna Corioco utan större problem, dock men inkopplad fyrhjulsdrift, och körde glada i hågen förbi en obemannad kontrollstation, men när vi kom till Yolosita, där den andra kontrollstationen finns, blev det lite friktion när vi tydligen skulle haft en stämpel på vägtullsbiljetten som visat på att vi varit i just Coroico, men efter lite huvudskakningar och grymtningar fick vi fortsätta färden. Vi tog oss hela vägen till La Paz trots att vägen på ett par platser, fått utstå både översvämning och nedrasade bergväggar.
 

Derby

Igår var det fotbollsderby här i La Paz. The Strongest eller Tigrarna mötte Bolivar i El Classico på Estadio Hernando Siles och arenan var fullsatt. Tigrarnas klack var klart störst och de hade en hel sambaorkester som trummade och sjöng under hela matchen. Boliviarklacken svarade med att skjuta fyrverkerier från utsidan av arenan. Stämningen var fantastisk och vi var alla glada och laddade trots att barnen klätts i ljusblå Bolivartröjor och vi hamnat på Tigerläktaren...
 

 
Försäljare av diverse tilltugg och dryck sprang fram och tillbaka mellan sätesraderna, ivrigt skrikandes vilka produkter de erbjöd, och råkade man möta någons blick tog de det som en bekräftelse på att man ville köpa.
Till Tigerfansens besvikelse tog dock Bolivar rättvist ledningen mot slutet av första halvlek efter att ha spelat klart bättre.
 

 
Efter en grinig start på andra halvlek, där hela 11 gula kort delades ut, lyckades The Strongest reducera till 1-1 och de gulsvarta exploderade i lycka och sång. Allt var på topp, då vi (förutom Carla som är Bolivarist) mer eller mindre, höll på båda lagen, det enda som var lite irriterande var att Tigersupporten framför oss kedjerökte under hela andra halvlek och han fimpade inte förrän dommaren blåste av matchen som slutade just 1-1.
 

 
Jag har aldrig sett en match på Ryavallen, dock så har ja varit på ett Göteborgsderby mellan IFK och GAIS på Ullevi för några år sedan och det är lite skillnad i läktarkultur jämfört med här...
Fotbollsderby i sydamerika kan rekommenderas!
 

 
Inför matchen laddade vi med antichuchos och popcorn hos gatuförsäljarna utanför arenan.


 


 

Karneval och Lufthansa


 
I helgen har då Bolivias största högtid varit, karnevalen. Butiker har hållts stängda, bilar smyckats med ballonger och girlanger och mängder med skum sålts. Av tradition så skall man ha vattenkrig under karnevalen men då det råder vattenbrist i La Paz så har man rekommenderat folk att spara på vattnet och istället använda skum, så en ny marknad för sprutskum har öppnats. Flaskor, ungefär som spraydeodorant, fast med ett snabbtorkande vattenskum köps för ca 10 kr st, och används på allt och alla, och är man ensam gringo på stan en sådan dag får man finna sig i att bli blöt.
 

 
Förutom vattenkrig så dansas det på gatorna, och själva karnevalen är en lång parad som pågår i stortsett under en hel dag, där olika kulturföreningar, byalag eller bara kompisgäng som vill visa upp sig deltar. Vi satt tålmodigt på hyrda stolar och väntade på de dansande mostrarna men orkade inte hålla ut utan vandrade hemåt utan att få se dem.
 

 
Veckan har annars mest präglats av min utdragna mailväxling med Lufthansa, då jag fortsätter att hävda att de gjorde fel som inte lät oss borda planet i Frankfurt på väg hit. Jag har nu varit i kontakt med U.S Custom and Border controll som uppger att de för dem inte spelar någon roll om man har en returbiljett till sin ursprungliga destination eller en ”onward ticket” till någon annat land (bortsett från Mexico eller Canada) bara man inte stannar längre än 90 dagar vid varje tillfälle. I och med att vi är i Bolivia under en så lång tid så skulle vi snarare vara berättigade till 90 + 90 dagar!
Men Lufthansa bestridere detta med en dåres envishet, utan att ens ge mig svar på varför, så nu har jag lämnat över ärendet till Europeiska konsumentverkets juridiska ombud så får vi se om de kan göra något.
Så tills vidare rekommenderar jag alla som skall till USA att;
 

 
#Lufthansa

2019-02-28

Bolivia influeras på gott och ont mycket av USA, men också av Kina och Japan. En våg av nyskapad arkitektur växer sig stark här, inte minst i El Alto, där en blandning av kinesisk och traditionell aymarisk kultur ses. Det japanska ses mest i alla importerade bilvrak som, tack vare uppfinningsrika och duktiga mekaniker, fått nytt liv här, men i denna kategorin ses också enormt mång gamla Volvolastbilar, många med dekaler och ibland nummerplåtar kvar från sina forn ägare i Sverige eller Danmark. Tydligen är gamla Volvodieslar de motorer som bäst lämpar sig för transporter över Anderna. Mer om detta i ett senare inlägg. Från USA hämtas tyvärr de flesta hushållsprodukter och jag måste erkänna att jag fullkomligt HATAR självstängande kylskåp med frysboxen ovanpå vilket är ergonomsikt katastrofalt. Själv brukar jag inte använda frysen lika frekvent som kylen så varför den har fått en så upphöjd plats begriper jag icke. Och den självstängande funktionen måste bara var till för att irritera, för inte stänger den sig helt heller, utan dörren går bara igen såpass att det stör när man ska ha in eller ut saker genom att slå en mot benen, men inte för att spara på energi inte.
 

 
La Paz och Bolivia förbereder sig för karneval, den största högtiden i Bolivia. Störst och mest känd är karnevalen i Oruro, men även La Paz har sin. Det är en slags blandning av aymarisk och katolsk högtid, man klär ut sig och dansar på gatorna, betydligt mer påklätt att karnevalerna i de mer tropiska delarna. El Pepino (gurkan) är en frekvent förekommande figur som är maskerad och hoppar runt och skjuter vatten och skum på folk. Lite av en dansande fallos. Pachamama, aymaras moder natur, hyllas.
 
Så för att få alla i stämning bjuder jag på lite Gbg-humor genom att dela denna länk;
 
https://open.spotify.com/track/1C5TgmC70ajfsGtGyj18fM?si=ku5wg3vQSMqryoMiGElWdQ

Dock lite tragisk numera, då en omnämnd person i låten ställt till det för sig...

 
Förra helgen var vi ånyo på bergspromenad, jag tog många bilder med min gamla Canon men tyvärr upptäckte jag sedan att den numera är så gammal att programvaran inte uppdateras längre och den kan inte längre prata via sladd med min dator...
Efteråt åt vi lunch på ett lite bohemisk hotell vid namn Allkamari, vars inriktning är meditation och diverse terapier för själavård, t.ex. erbjöds kaktusextrakt... vilket lär vara lätt hallucinogent.
Jag beställde bara Seco de Llama i koriandersås med en tillhörande bärs.
Efter maten såg jag dock en llama, och den såg lite arg ut.
 

2019-02-22


 
Dagarna går och vi har börjat finna en något sånär vardag även här. Min mage har återhämtat sig och även en riktig “man cold” har passerat min stora näsa. Barnen har börjat skolan och är överösta med läxor, samtidigt som de försöker upprätthålla sin svenska skolgång på distans.
Skolan här i Bolivia är betydlig mer konservativ än den Montesssoriskola de är vana vid hemifrån, här inleds varje vecka med flagghissning samt nationalsång, varje skoldag med att man stående kollektivt hälsar sin lärare välkommen och en och annan bön skall bes . Skolan är inhägnad bakom ett gallerstaket och låst, där en portvakt, don Pedro, håller koll på vem som går in och ut. På rasterna handlar man sötsaker i skolans kiosk och spelar fotboll med en improviserad fotboll, t.ex.en PET-flaska.
 

 

 
I övrigt så präglas februari i La Paz av högtiden Alasitas, en Aymarisk högtid där man hyllar guden Ekkeko, som symboliserar överflöd, genom att köpa miniatyrkopior av allt möjligt, vilket då ska bringa en tur och ge en just dessa föremål i verkligheten under det kommande året. Ekkeko visualiseras som en tjock storrökande gubbe, bärandes på allehanda föremål, som ser lite sliskig ut. På Alasias kan man hitta det mesta, allt ifrån fusk-LEGO från Shanghai till ekologiskt europarostat kaffe från Yungas. Dessutom finns här gott om mat, choripan, sandwich de chola, huminta och min personliga favorit, Anticuchos, dvs marinerat och grillat klavhjärta med jordnöts- och chilisås. Mört och gott om man inte har otur och råkar sätta tänderna i en klaff.
 

 
Igår var vi på en marknad, och jag fyllde på skafferiet med färska råvaror. Jättelika maracuya (passionsfrukt), enorma och lagom mogna paltas (avocado), potatis, tomat, locoto (chilivariant) samt en påse…. ehh… lagerblad!?
 

2019-02-12

Så kom då tillslut hämnden. Det tog lite längre tid än jag hade förväntat mig, hela 16 dagar på Boliviansk mark, men sedan slog han till med full kraft. Montezuma. Kanska var det glaset med jugo de tombo jag svepte hemma hos moster Pati, eller möjligen köttbiten från Hongitos som var otillräckligt genomgrillad men vad spelar mindre roll, hämden var ett faktum. Jag ska bespara er från detaljer men lite mer än en natt tillbringades på det lilla rummet med porslinsinredning. Nu är jag dock på fötter igen. Krampen i underbenen kurerades med Coka-Cola och salta chips. 

I lördags tittade vi på en medioker Mellofestival på datorn och avslutade kvällen med konsert. Carlas kusins grupp firade 20-årsjubileum. Barnen somnade under andra akten. 



 

Dagen efter tillbringade vi hos morbror Marcos. Det grillades antichucho (marinerat kalvhjärta) med jordnöt och chilisås. Smarrigt värre. Det bjöds också på vegoalternativ som jag undvek. Dessutom hittade jag i en närliggande bar den enda Bolivianskt producerade IPA´n, Prost, som jag köpte med mig till att förgylla middagen med. Efteråt latade jag mig i Marcos växthus, läsandes Nattfåk av Theorin.


När maten lagt sig något tog vi en promenad utmed bergsvägarna. Det var rätt skönt att få andas lite bergsluft tillskillnad från avgasångorna i La Paz. 
 

Mer från de första veckorna

De första två veckorna här präglades gatovyerna av en rådande sopstrejk. På grund av häftiga regn hade La Paz soptipp kollapsat och flödat iväg ner i en närliggande by vilket fått invånarna där till att protestera och blockera vägar varför ingen soptömning kunnat ske. Till slut löste sig konflikten och sophämtningen åtrupptogs men jag har ingen aning om var de dumpas nu.


 Bland det första jag gjorde var att fylla skafferiet med välbehövliga lokalproducerade drycker som hjälper med allehanda besvär såsom höjdsjuka och trötthet.

 I vår jakt på möbler till lägenheten leddes vi till El Altos utkanter. Hit kom vi med Teleferico, linbana, La Paz version av spårvagn. Vi fick byta linje ett par gånger, till det aningen höga priset av 3kr per person per linjebyte. En vanlig minibus kostar endast 2kr per person. En taxiresa genom staden allt mellan 10 till 30kr. Som ses på bilden har en färd med teleferico vissa fördelar jämfört med vägtransport.

 När vädret är klart kan man beskåda Iliimanis mäktiga vaka över staden från vårt vardagsrumsfönster. När mörkret sedan faller lyser staden upp som oranga ormar som slingrar sig mellan bergsprången.

Två veckor

Två veckor har nu gått sedan vi anlände och det har varit ganska tufft. Lägenheten vi disponerar var helt omöblerad när vi kom dit så de två första nätterna fick vi sova i våra sovsäckar på golvet. Avsaknanden av bord att sitta vid har också gjort att det blivit lite si och så med barnens läxor från Sverige men nu är allt på gång att lösa sig. Vi har sängar och en TV samt ett hyfsat fyngerande internet. Bord, stolar och soffa väntas anlända denna veckan.
 

 
I övrigt har tiden gått åt till att besöka alla möjliga släktingar som bjudit oss på middag. Omställningen från det smått tråkigt välordnade Svedala till det totalt kaotiska Bolivia har varit rätt tuff för mig och barnen.
La Paz kan inte beskriva som vackert, mer intressant och spännande. Husen är mer ofärdiga än halvfärdiga, rött tegel och betongkonstruktioner skriker åt en när man åker igenom staden. Herrelösa hundar korsar de spruckna gatorna och ett ofantligt antal minibussar transporterar folket till sina oklara destinationer. Här blandas rikedom med extrem fattigdom, magra tiggande barn trängs i gatuhörnen med kostymklädda herrar och backpackers från när och fjärran. Smoggen från traffiken ligger som ett tungt täcke mellan bergstopparna. I fjärran vakar det mäktiga och i folktron magiska berget Ilimani, Cordillärernas högsta topp, över stadens händelser.
 

 
Idag är det skolstart, och barnen har fått mima i takt till den Bolivianska nationalsången, höra skolstartsbön samt fått sina mått tagna så uniformerna har kunnat beställas....

 

La Paz

Idag är det femte dagen i La Paz, Bolivia. Nattflyget från Florida gick relativt smärtfritt, men trots att vi betalt extra för att få välja sittplatser vilket skedde vid bokningen så var detta något som inte fungerade i verkligheten, men barnen somnade direkt efter take off och sov nästan hela resan, jag hade som vanlig svårt att komma till ro men kopplade av med en Podcast (Svenska mordhistorier) och somnade nog allt till lite också till slut.

Flyget gick till Bolivias största och snabbast växande stad, Santa Cruz de la Sierra, i den subtropiska delen av Bolivia. Här var det passkontroll och byte till inrikesplan som lyfte två timmar senare mot Nuestra Señora de La Paz som var vår resas huvudmål.

 


Väskorna anledde på som de skulle på bandet och vi fick hjälp att lasta på dem på små bagagevagnar och sedan igenom den sista kontrollen innan vi kom ut i vänthallen. Där väntade en bror, två kusiner och bara en moster. För att motverka eventuell höjdsjuka bjöds jag direkt på te. Snabbt delade vi upp oss och bagaget i tre olika bilar och tutade iväg mot lägenheten. 



När vi till slut lastat av alla väskor och räknade in dem så uppdagades att det saknades en grön ryggsäck! I den hade vi de mesta av Martinas kläder samt min jacka. Vi ställde in oss på att den var borta men efter ett par telefonsamtal till flygplatsen fick vi tag på en person som nog allt trodde att det fanns en kvarglömd väska där. Carla och brosan hoppade in i Suzukin och begav sig åter till flygplatsen som ligger uppe på högplatån, altiplano, i El Alto som de facto är en egen stad sammanvuxen med La Paz, och tro det eller ej men de hade med sig väskan när de återvände till lägeheten.

 

Miami

Trötta efter äventyret i Frankfurt blev vi förskonade med en angenäm flytur till Miami, inte ens någon turbulens skakde oss. Sebastian passade på att plöja igenom tre filmer som han egentligen inte borde fått se. 

På grund av Tumpens väggidéer som gjort att många statligt anställda inte är i tjänst så var endast tre av passkontrollstationerna öppna men kön ringlade som tur var inte så långt. Lite fascinerande var det att se att en stor majoritet av alla nyanlända totalt struntade i påbudet om att det är förbjudet att använda mobiltelefon i ankomsthallen varpå en smått uppgiven passpolis sprang om kring och skek ut detta på bred sydstatsamerikanska och ibland lite gringospanska, dock utan någon större framång.

Efter sedvanligt förhör om vad syftet med resan m.m smet vi igenom, fick snabbt ut våra väskor, vilket vi fruktat skulle vara ett problem, och gick vidare till hyrbilscentrat. Där lurade de på mig en extra avgift men trött som jag var orkade jag inte ifrågasätta utan var glad att vi snart var ute. 

Vi plockade upp en fet Dodge van och tryckte in väskorna, ställde GPS´n på mosters adress och tutade iväg. Lyckades , GPSen till trots, endast köra fel två gånger! Lite olustigt trafikklimat är det allt där borta.

Väl framm i Boca Raton möttes vi med ett dukat middagsbord och kunde fylla bukarna innan sömnen tog oss.

Söndagen ägnade vi åt lite shopping. Pappa fick smita in på Publix och köpa lite låda av favorit IPAn!

 


På kvällen ställde vi klockn för att inte missa månförmörkelsen som skulle äga rum kl. 00.02 natten till,måndagen. När den ringde var jag så borta att jag inte orkade släpa mig upp ur bädden men Carla gjorde det, dock så såg hon bara moln så vi somnade om. Dagen efter framkom det att hon titta åt helt fel håll...

På måndagen var det dags att resa vidare. Klockan 22.30 bordade vi och våra 10 incheckade 23kg´s väskor flyget mot Bolivia...

Fast i Frankfurt

Dagen började bra. Klockan ringde 03.30. Bilen lastades kvickt och alla var pigga och glada. Färden till Landvetter gick smidigt men vid incheckningsdisken började problemen…
 
Vi hade planerat att vår resa till Bolivia skulle gå via Florida, på ditvägen skulle vi stanna tre nätter hos mormors syster i Bocca Raton (lite lustigt namn förresten?) för att sedan flyga vidare till Bolivia och stanna där till början av juli varpå vi skulle återvända till Florida för sol och bad i tre veckor innan hemresa. Den sammanlagda tiden i USA skulle då vara knappt fyra veckor och alltså med god marginal vara inom ESTA´s visumsregler som är max 90 dagar.
  


På Landvetter förklarade vi detta men de kunde bara checka in oss till Frankfurt, väl där var det, enligt Lufthansa på Landvetter, bara till att gå till en Lufthansa servicedisk och visa upp våra biljetter till och från Bolivia och så skulle vi bli incheckade….
 
Efter landning gick vi direkt till Lufthansa servicecenter och tog en nummerlapp, vi hade ju bara 1,5 timma på oss innan boarding, och fick relativt omgående träffa Lufthansamedarbetare nr 1.
Hon tittade i sitt system och sparkade genast bakut, vår biljett för returresan överskred ESTAs 90 dagar med tre månader!!! Att vi hade biljetter som visade att vi inte skulle vara i USA under hela denna tiden spelade ingen roll, vi fick inte borda planet om vi inte bokade om vår hemresa…! Nu var det visst så att vår hemresa var med Air Canada så Lufthansa kunde inte hjälpa oss med denna ombokning. Var god ring er resebyrå….
 
Ringde genast upp dem, det fanns ju fortfarande en chans att vi skulle hinna med planet!!! Fick prata med en lite morgontrött Rebecca som tittade i sitt system och såg då att vi ju redan påbörjat vår resa och att det var omöjligt för henne att komma åt biljetterna för ombokning. Hur kunde Lufthansa låta er åka till Frankfurt?? Ni får ringa till Air Canadas huvudkontor i Toronto…. 

Vid första försöket kom jag i kontakt med en man som envisades att prata franska trots att jag valt engelska vid knappalternativet och tillslut, efter 5 minuters väntan på en engelskspråkig tjänsteman, kopplades jag bort. Ringde upp på nytt och fick nu prata engelska, förklarade situationen och det hela sluta med att då vår sista deletapp, Frankfurt - Göteborg, var med Lufthansa så kunde de inte boka om hemresan utan hänvisade oss åter till Lufthansa….
 

 
Ny nummerlapp och väntan på vår tur och vi insåg nu att var utresa var körd för idag. Träffade sedan Lufthansamedarbetare nr 2, förklarade situationen igen varpå hon skakade på huvudet och hänvisade oss åter till Air Canadas servicedisk, som ligger utanför säkerhetskontrollen på flygplatsen…
 
Samlade ihop packning och familj och traskade raskt vidare ut. Efter lite letande hittade vi en disk där det stod Air Canada över och dessutom, utan kö! Vi kom fram till en medelålders dam som log när jag förklarade problemet, och förklarade i sin tur för mig att detta minsann var en incheckningsdisk och inte en servicedisk, men om jag vände mig om och gick några steg kom jag fram till en. Sagt och gjort så gjorde jag som hon sa och kom denna gången fram till en yngre förmåga som hade fullt upp och bad oss invänta hennes kollega. Medan hennes lösnagelförsedda fingar smattrade över tangentbordet i bakgrunden väntade vi. Och väntade lite till. Och väntade än mer, samtidigt som hungern och tröttheten började angripa oss. Vi lyckades dock behålla humöret och till slut dök det upp en glad tjej som lika glatt förkunnade att de vid denna disk endast sysslade med dagens ombokningar och då vår ombokning gällde framtiden fick vi snällt vända oss till Air Canadas Frankfurtkontor per telefon.
 
In med airpodsen i öronen igen och nytt samtal. Efter lite knapptryckande fick denna Air Canadamedarbetar (nr 5?)  fram att hon inte kunde få fram några prisuppgifter på vad en ombokning skulle kosta så därför var vi tvungna att vända oss till resebyrån som utfärdat de ursprungliga biljetterna…!
 
Nu började mitt tålamod tryta… och frustrationen kom krypandes. Skulle vi bli fast i Frankfurt för alltid?? Eftersom resebyrån nu hade lunch passade vi på att ta det samma.
 

 
Lyckades dock inte få i mig mer än en halv pizzabit då hela mitt sinne nu cirkulerade kring på hur vi skulle lösa det hela? Borde vi försöka ta oss tillbaka till Göteborg och därifrån leta efter en helt ny resväg?? I väntan på att resebyrån skulle ringa tillbaka gick vi för att leta upp en Lufthansa servicedisk. Hitta ett ”special services center” men då jag här pratade med Lufthansamedarbetare nr 3 fick jag besked om att den låg en trappa upp. Så jag gick dit för att fråga vad en helt ny hemresebiljett från Miami skulle kosta. Ny nummerlapp och kom direkt fram till Lufthansamedarbetare nr 4 som lät meddela att en enkelbiljett från Miami till Göteborg skulle landa på 2200 euro. Per person….. Ok, om vi köper en helt ny tur och returbiljett då? Bara 1900. Per person. Men han ombokade glatt vår utresa som vi missat till följande dag och lovade att våra väskor skulle vara på plats när vi var det.
 
Gick därefter tillbaka till pizzahaket där familjen väntade för att snacka taktik med Carla. Då ringer Rebecca från resebyrån upp med lite glada nyheter! De skulle kanske lyckas boka om trots allt! Hon väntade bara på besked från någon chef…. och vi skulle vara tvungna att betala på stört, innan klockan 15, det var ju trots allt fredag.
 
Efter ytterligare en vända till servicedisken av någon anledning som jag inte längre kommer ihåg, ringer tillslut Rebecca upp igen och låter meddela att hon löst det hela och att vi nu har en ny hemresa redo att bokas den 3 april om vi bara hostade upp 14000 kr. Ok, vad hade vi för val? Bara till att betala och se resebudgeten krympa dramatiskt.
 
Så nu skulle vi bara tillbringa natten någonstans. Lufthansamedarbetare nr 5 ansåg att de inte var delaktiga i att det blivit som det blivit så de tänkte inte vara behjälpliga med något utöver att vi fått boka om utresan utan kostnad så efter ett snabbsök på Hotels.com traskade vi in till Sheraton på flyplatsen och försökte att inte gråta när de drog vårt kort. Varken frukost eller WiFi ingick, men frukosten slog vi alla fall till på och den visade sig vara värd varenda euro, trots att en övergödd amerikan försökte stjäla ett smörpaket från min tallrik mitt framför näsan på mig...
 

 
Efter att ha vilat en liten stund fick vi så på mail ombokningsbekräftelsen varpå jag spatserade åter till flygplatsen och Lufthansas servicedisk och fick på Lufthansatjänsteman nr 6 som glatt checkade in oss på morgondagens flight!

2019-01-15

Tre dagar till avresa.

Det mesta är packat och klart. Fem väskor. Saknas dock några skor som får tryckas ner i handbagaget... Martina har protesterat lite genom att dröja med att packa, vill inte bestämma vilka kläder hon skall ha med. Carla har packat och packat om flera gånger. Nu är nästan allt med och vi har bara ett kilo i övervikt per väska..  Ska bli spännande att se hur petiga de är på Landvetter.

Nu återstår nästan enbart städning av huset, har idag nöjet att röja en plats i garaget så svägerskan som ska låna huset och passa katterna får in sin Volvo. En inte helt lätt uppgift.

2019-01-09


För ett drygt år sedan bestämde vi oss för att ge barnen en ökad insikt i sin mamma, Carlas, hemland, Bolivia och började planera för att tillbringa ett år där. Tyvärr insåg vi snart att budgeten inte skulle hålla för ett helt år, vi skulle inte komma att jobba i hop det som behövdes, så vi fick halvera till ett halvår istället.

Efter en lång korrespondens fram och tillbaka med ambassaden fick vi slutligen våra visa och kan i lugn och ro inom kort sätta oss på planet. Fast de gäller bara i 30 dagar så varje månad måste vi förnya dem, säkerligen till en viss kostnad... Själv måste jag bara lyckas få en Apostillestämpel på mitt översatt utdrag ur straffregistret som jag ska kunna visa upp inför detta.

Nu återstår bara att packa allt som vi behöver (och inte behöver...) ha med oss.



Tanken är att våra barn, Martina (12), Sebastian (8,5) och Gabriella (6) ska gå i skola där och på så sätt få känna på hur livet är där och kunna lära sig spanska lite mer på djupet. Detta är dock något som de har lite svårt att ta till sig, nu är det mest frågor, och viss oro, om hur det blir med kompisarna i Sverige, kommer de att vara kvar och fortfarande vara kompisar när vi kommer hem.... Jo, säger vi, ni kommer ju att ha kontakt precis som vanligt via appar.... men, säger de, tänk om vi får nya vänner som vi måste säga adjö till när vi åker hem igen....